Näringsguiden

Zink är ett metalliskt grundämne och ett livsnödvändigt mineral. Det finns i alla celler och i särskilt hög halt i ögon, hud, hår, naglar, hjärna, binjurar, könsorgan, sköldkörtel, lever och njurar.

Det ingår i hundratals enzymer i kroppen som bland annat påverkar bildningen av protein och DNA och därmed tillväxten av kroppens olika material – skelett, tänder, brosk och bindväv, hud, hår och naglar.

Zink är också viktigt för matsmältningen, för syn, hörsel och smak samt för spermaproduktion, immunförsvaret och sårläkning. Vid låga zinkvärden krymper brässen (tymus), mjälten och lymfkörtlarna. Det är också nödvändigt för att kroppen ska kunna bilda blod, utnyttja järn och A-vitamin och för att prostatan ska fungera normalt. Den vätska i kroppen som har högst koncentration av zink är prostatans sekret eftersom zink skyddar arvsmassan i spermierna.

Zink ingår i antioxidantenzymet superoxiddismutas som neutraliserar fria radikaler och skyddar cellerna från oxidativa skador. Det ger stabilitet åt cellernas membran, fungerar antiinflammatoriskt och har antiviral verkan mot vanligt förkylningsvirus och herpes simplex-virus.
Vi utsöndrar extra mycket zink vid infektioner, stress och ansträngande träningspass. Eftersom zink inte lagras i kroppen är vi beroende av ett tillräckligt dagligt intag.

Ostron, kött, inälvsmat, musslor, räkor, nötter och frön (speciellt pumpafrön), bladgrönsaker som spenat, bönor, fullkorn och mejeriprodukter. Upptaget av zink underlättas av intag av animaliska proteiner.

Raffinering av sädesprodukter orsakar stora zinkförluster. Zink är däremot inte värmekänsligt.

Rekommenderat dagligt intag av zink:

Ökat zinkbehov ses hos vegetarianer, äldre, gravida och ammande kvinnor och kvinnor med riklig menstruation. Zinkbehovet ökar också vid intag av stora doser B6-vitamin.

Den genetiska sjukdomen atrofisk enterohepatisk akrodermatit gör att de drabbade inte kan ta upp zink, vilket ger hudbesvär, diarré och minskad tillväxt hos obehandlade barn.

Utsöndringen av zink i urinen ökar vid alkoholkonsumtion, brännskador, njursjukdomar, dialys, inflammatoriska tarmsjukdomar, infektioner, diabetes, riklig svettning (långdistanslöpare), kelatmedicinering och intag av vätskedrivande läkemedel.
Personer som har ökad utsöndring av så kallade pyrrolämnen i urinen på grund av en genetisk defekt utsöndrar även extra mycket B6-vitamin och zink.

Risken för zinkbrist är låg i Sverige. Brist på zink hos barn ger tillväxthämning och störd utveckling. Brist hos vuxna ger hudförändringar, försämrad sårläkning, ökad mottaglighet för infektioner och försämrad aptit samt lukt- och smakförmåga. Ätstörningssjukdomen pica kan också förekomma.

Depression, sämre koncentrationsförmåga, lågt spermieantal, låg testosteronnivån och försämrad sårläkning är andra tecken på zinkbrist.
Till de vanligare hudförändringarna som uppstår vid zinkbrist hör akne, eksem, hudsprickor, bölder, rosacea och psoriasis.
Zinkbrist hindrar eller stör kroppens produktion av ett proteinkomplex som transporterar A-vitamin från levern ut i blodomloppet.

Hittills finns det inga labbtester som kan mäta zinkstatus med tillförlitliga resultat utom vid allvarlig zinkbrist. Eftersom zinkhalten i blodet hålls inom ett snävt intervall av homeostatiska mekanismer, kan zinkbrist inte uteslutas trots normalt zinkvärde i serum.

På grund av bristen på tillförlitliga labbprover krävs klinisk utvärdering av mild till måttlig zinkbrist. Faktorer att ta hänsyn till inkluderar zinkintag via kosten, tecken på nedsatt upptag, användning av zinknedbrytande läkemedel, förekomst av vita fläckar på naglarna (ett fysiskt tecken på möjlig zinkbrist), och andra tecken som ibland förknippas med zinkbrist (kortväxthet, sickelcellanemi, immunbrist, nattblindhet, dermatit) och positiv respons på zinktillskott.

Den vanligaste formen är zinksulfat, men andra former tas upp lättare i kroppen, bland annat zink bundet till pikolinsyra. Det påstås vara 200–500 procent mer lättupptagligt än många andra former av zink, men detta är inte helt säkerställt.

Andra former av zink som också är lättupptagliga är zinksulfat utspätt i vatten (zinksulfat-heptahydrat), aminosyrakelerat zink, zinkglukonat, zinkacetat och zinkcitrat.

Zink finns också i sugtabletter mot förkylning och halsont och även i nässprayer. Sugtabletterna har i flera studier visat sig minska förkylningsperioden något, men sprayerna har gett biverkningar i form av permanent förlust av luktsinnet.

Vid doser på mer än 100 mg per dag i flera månader, mer än 200 mg per dag i några veckor, eller mer än 300 mg per dag i flera dagar, har zink en immunnedsättande verkan. Det kan också leda till anemi, kopparbrist och lägre HDL-kolesterolvärden.

Rapporterade biverkningar av zink är illamående, kräkningar, magkramper, aptitlöshet, diarré, huvudvärk, och metallsmak i munnen. Dessa effekter uppstår vid högre doser (t.ex. 50 mg tre gånger per dag i form av zinksulfat ).

Antibiotika: Antibiotika av typerna kinolon och tetracyklin interagerar med zink i mag-tarmkanalen och hämmar upptaget av både zink och antibiotika. Läkemedlen bör därför tas minst två timmar före eller fyra till sex timmar efter intag av zinktillskott.

Tiaziddiuretika: Vätskedrivande läkemedel som tillhör en grupp som kallas tiazider, bland annat hydroklortiazid, ökar urin zink utsöndringen med så mycket som 60 procent. Långvarig användning av tiaziddiuretika kan urholka kroppens vävnadsnivåer av zink, så läkare bör övervaka zinkstatusen hos patienter som tar dessa läkemedel.

Järn: Stora mängder järn (mer än 25 mg) som tillskott kan minska upptaget av zink. Om järntillskottet tas mellan måltider minskar den hämmande effekten på zinkupptaget.

Koppar: Ett högt zinkintag kan minska upptaget av koppar och leda till kopparbrist och blodbrist. Därför bör kosttillskott som innehåller höga halter zink även innehålla koppar.

Magnesium: Ett högt zinkintag (142 mg/dag) minskade magnesiumupptaget och magnesiumhalten i en studie av friska män. Därför bör magnesiumtillskott övervägas för personer som tar stora doser  zink och eventuellt också för dem som lägre doser.

Kalcium: I vissa studier, men inte alla, har högt kalciumintag (via mejeriprodukter eller kalciumtillskott) lett till sämre zinkupptag. När 7,8 mg zink tillfördes kalciumtillskott förhindrades det hämmade zinkupptaget. Dessutom har högt zinkintag visat sig störa kalciumupptaget hos manliga försökspersoner, men bara när deras kalciumintag var lågt. De här resultaten tyder på att personer som tar kalciumtillskott också bör ta zink, och att personer som tar zinktillskott bör ta extra kalcium om kalciumintaget via kosten är lågt.