Näringsguiden

Jod är ett är ett icke-metalliskt grundämne som tillhör gruppen halogener. Det finns i berggrunden, men halten varierar starkt mellan olika geografiska områden. Mineralet är viktigt för oss människor, särskilt för sköldkörtelns funktion. I Skandinavien tillsätts jod i bordssalt för att undvika brist som bland annat kan leda till struma. Det totala jodinnehållet i kroppen uppskattas till mellan 25 och 50 mg, varav 50–70 procent av det finns i andra vävnader än sköldkörteln. 

I kroppen fungerar jod som ett spårmineral som används för att bilda sköldkörtelhormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3) som reglerar kroppens ämnesomsättning. Tyroxin (T4) innehåller fyra jodatomer medan trijodtyronin (T3) innehåller tre jodatomer. Omkring 70–80 procent av jodet i kroppen finns i sköldkörteln. Resten är fördelat i hela kroppen, särskilt i äggstockar, muskler och blod. Jod är särskilt viktigt för barns tillväxt och utveckling och gravida har därför ett ökat behov.

Jod verkar också spela en roll i immunförsvaret och kan ha gynnsam effekt på fibrocystisk bröstsjukdom.
I högre koncentrationer än de som normalt finns i kroppen fungerar jod bakteriedödande och har länge använts som disinfektionsmedel.

Upptaget av jod sker i tunntarmen där det absorberas och transporteras in i blodomloppet primärt som jodid. För att ta sig in i cellerna måste jodid transporteras med två molekyler natrium som övervinner cellmembranets membranpotential – den elektriska spänning som uppstår mellan cellens inre och yttre miljö vid transport av olika joner över cellmembranet. Den här speciella natrium/jodid-transportören (NIS) finns i stor mängd på membranen till sköldkörtelns follikelceller, så att sköldkörteln ska kunna ta upp allt jod den behöver.

NIS-transportörer finns också på slemhinnan i tunntarmen. De styrs via ett negativt feedbacksystem som innebär att ett högt jodintag minskar produktionen av NIS-transportörer.

Även magslemhinnan, spottkörtlarna och bröstkörtlarna hos kvinnor har samma typ av NIS som den som finns i sköldkörteln. Andra vävnader med höga jodkoncentrationer är choroid plexus (blodkärl i hjärnan som reglerar produktion och sammansättning av ryggmärgsvätska), tårkörtlarna, tymuskörteln, huden, moderkakan, äggstockarna, livmodern, prostata och bukspottkörteln.
Anledningen till att jod koncentreras i mjölkproducerande bröstvävnad antas vara att mamman ska kunna ge sitt barn tillräckligt med jod via bröstmjölken. Jodets uppgifter i de flesta andra vävnader antas omfatta antioxidativ, antiinflammatorisk och antibakteriell aktivitet. Det tycks även hämma celldelning samt öka celldöd och celldifferentiering.

Med hjälp av enzymet tyreoperoxidas omvandlas jodid till jod i sköldkörteln. Jodet används sedan till att bilda sköldkörtelhormoner. Vid autoimmuna sjukdomar kan kroppen bilda autoantikroppar mot tyreoperoxidas.

När jod intas i mängder som motsvarar de som brukar förekomma i kosten är jodupptaget nära hundraprocentigt och mer än 90 procent av den intagna dosen utsöndras i urinen.

Saltvattenfisk och skaldjur, kelp, tång, havssalt, joderat salt, mejeriprodukter. Jodinnehållet i kött, ägg och mjölkprodukter är helt beroende av hur mycket jod djuren fått i sig via fodret och om de haft tillgång till jodberikad saltsten.

Rekommenderat dagligt intag av jod:

Jodbrist är ett världsproblem och nästan en tredjedel av jordens befolkning är drabbad. Världshälsoorganisationen uppmanar därför till nationella joderingsprogram. I Sverige tillsätts jod i bordssalt för att minska risken för jodbrist.

En observationsstudie av skolbarn i Sydeuropa visade att mild jodbrist hade koppling till avsevärt lägre IQ, och en dubbelblind studie av barn med mild jodbrist i Nya Zeeland visade att tillskott med 150 mikrogram jod i 28 veckor förbättrade den kognitiva funktionen betydligt jämfört med placebo.
Vegankost och laktovegetarisk kost har ofta ett lågt jodinnehåll om den inte innehåller havsalger.

Om kroppen inte får tillräckligt med jod minskar produktionen av sköldkörtelhormon och hypotyreos uppstår. Det klassiska tecknet på svår jodbrist är förstorad sköldkörtel, vilket kallas struma. Symtomen på jodbrist är trötthet, muskelsvaghet, smärtor och ömhet i brösten, plötslig eller oförklarlig viktökning, torr hud och känslighet för temperaturförändringar.

Svår jodbrist under graviditeten kan leda till hämmad tillväxt och försämrad mental och neurologisk utveckling hos barnet. För tidigt födda barn är särskilt känsliga för jodbrist. Andra följder av allvarlig jodbrist omfattar struma och nedsatt hörsel.

Jodutsöndring i urin anses vara det mest tillförlitliga sättet att mäta på jodstatus på.

Jod i form av natriumjodid eller kaliumjodid finns som både flytande preparat och tabletter/kapslar. Kaliumjodid ingår också i kosttillskott av havsalgerna kelp och blåstång. Jod tas upp lätt både i organisk och oorganisk form. Normal användning av jodberikat salt ger ett intag på 300–600 mikrogram per dag.

Rapporterade biverkningar av för högt jodintag omfattar huvudvärk, utslag, förkylningssymtom, svullna läppar, svalg och tunga samt ledvärk. Ett för högt jodintag kan även orsaka både för hög sköldkörtelfunktion (hypertyreos) och för låg sköldkörtelfunktion (hypotyreos) inklusive struma. Den senare effekten beror på att jodöverskott kan blockera produktionen av sköldkörtelhormoner.
För mycket jod kan också öka risken för andra sköldkörtelsjukdomar, såsom Hashimotos sjukdom, Graves sjukdom, vissa typer av sköldkörtelcancer samt tyreotoxikos (ett farligt tillstånd med en stor mängd sköldkörtelhormoner i blodet). Trots att toxicitet är sällsynt vid intag under 5 000 mikrogram dagligen och extremt sällsynt vid intag under 1 000 mikrogram dagligen, bör du inte ta större doser jod utan att först konsultera en läkare.
Doser som överskrider det rekommenderade dagliga intaget bör inte användas under graviditet eller amning eftersom det kan leda till onormal sköldkörtelfunktion hos barnet.

Högsta toleransgränserna för jodintag enligt amerikanska NIH

* Modersmjölkersättning/välling och mat bör vara de enda källorna till jod för spädbarn.

Intag av livsmedel som soja, hirs och kålgrönsaker (t.ex. broccoli, brysselkål, vitkål och blomkål) kan eventuellt störa sköldkörtelns upptag av jod. Forskning visar emellertid att problemet oftast bara uppstår vid befintlig jodbrist.

Litium: Användning av kaliumjodid och litium kan orsaka hypotyreos.
Warfarin: Användning av kaliumjodid (för hypertyreos) med warfarin (Waran, blodförtunnande läkemedel) gör att warfarin blir mindre effektivt.
Blodtryckssänkande läkemedel (ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare, ARB): Många jodkosttillskott innehåller kalium. Om den används tillsammans med ACE-hämmare och ARB kan jodtillskottet leda till ökad kaliumhalt i kroppen, vilket kan vara farligt.
Kaliumsparande diuretika (vätskedrivande läkemedel): Eftersom många jodtillskott innehåller kalium, kan användning tillsammans med den här typen av diuretika leda till farligt hög kaliumhalt.
Amiodaron (antiarytmika): Amiodaron används för att behandla en oregelbunden hjärtrytm. Samtidig användning av jodtillskott kan leda till farligt hög jodhalt.

Jod kan också interagera med sköldkörtelmedicin.

Selen: Selen skyddar sköldkörteln mot skador vid ett för högt jodintag. En frisk sköldkörtel innehåller höga koncentrationer av selen, eftersom mineralet behövs för flera selenhaltiga proteiner – bland annat antioxidantenzymerna glutationperoxidas och tioredoxinreduktas som skyddar sköldkörteln vid för höga jodkoncentrationer samt deiodinas som aktiverar produktionen av sköldkörtelhormoner. I regioner där det råder svår brist på både jod och selen måste jod tillföras först, så att värdena normaliseras innan man ger selentillskott. Annars kan hypotyreos uppstå.

Järn: Järnbrist försämrar och järntillskott förbättrar effektiviteten hos jodtillskott.

Tyrosin, zink, koppar, B2-vitamin: Intag av jod i kombination med aminosyran tyrosin och andra näringsämnen som är viktiga för sköldkörteln, till exempel zink, koppar och B2-vitamin, kan öka sköldkörtelaktiviteten