Näringsguiden

Kalium är ett livsnödvändigt grundämne som finns i så gott som alla kroppens celler. Det behövs för kroppens nerv- och muskelfunktion (inte minst hjärtats funktion), vätske- och elektrolytbalansen samt regleringen av blodtrycket.
Det engelska ordet för kalium, potassium, är detsamma som pottaska (kaliumklorid). Om man låter en växt brinna till aska och sedan lägger askan i en kastrull med vatten, låter den koka upp och skummar av askan, har man så småningom en vit restsubstans som består av just pottaska. Den har använts genom årtusenden till allt från produktion av tvål och glas till gödningsmedel och blekmedel.
Inte förrän 1807 upptäckte en engelsk kemist att det här vegetabiliska alkaliska saltet innehöll ett oupptäckt grundämne som han kallade »potashium«.

Omkring 98 procent av kroppens kalium finns inuti cellerna, medan resten finns ute i kroppsvätskorna, däribland blodet. Kalium och natrium har ett samverkande förhållande i kroppen för att upprätthålla rätt elektrisk laddning mellan cellens in- och utsida. Nervceller innehåller särskilt mycket kalium, och utan den här laddningen fungerar inte nervcellernas aktivitet och inte heller musklernas arbete (inklusive hjärtat). Balansen mellan natrium och kalium sköts via den så kallade natrium-kaliumpumpen, ett system som finns i alla cellmembran. Genom den pumpas kalium in cellerna medan natrium pumpas ut. Flödet av kalium till cellen främjas av magnesium och insulin.

Upptaget av kalium är bra. Det absorberas i tunntarmen och utsöndras huvudsakligen i urinen, men även i viss mån i avföringen och svett.
Kroppens kaliumnivåer regleras till stor del av homeostatiska mekanismer i njurarna. Stora mängder natrium via bordssalt (natriumklorid) ökar kroppens behov av kalium. Utsöndring av kalium ökar även vid stora intag av magnesium, kaffe, socker och/eller alkohol. För mycket salt (natrium) och för lite grönsaker, baljväxter, fullkorn, bär, nötter och frukt (kalium) har i flera studier kopplats till högt blodtryck, medan en växtbaserad kost med lågt intag av raffinerade livsmedel har visat på en blodtryckssänkande effekt bland personer med högt blodtryck.

Bra källor till kalium är grönsaker och frukt (t.ex. bananer, apelsiner, grapefrukt, ananas, äpplen, tomater, aprikoser, avokado, squash, potatis [särskilt med skal], spenat och sötpotatis), bönor, fullkornsprodukter, mjölk, fisk, kött och melass.
Trots att bananer har marknadsförts för sin höga kaliumhalt innehåller de inte särskilt mycket mineraler. Enligt det amerikanska jordbruksdepartementets databas hamnar de inte ens på listan över de tusen mest kaliumrika livsmedlen.
Mellan 10 och 50 procent av kaliuminnehållet försvinner när olika livsmedel (t.ex. potatis, morötter, bönor och ärtor) kokas. Däremot försvinner bara 3–6 procent av kaliuminnehållet när potatis ångkokas.

Rekommenderat dagligt intag av kalium:

Ett genomsnittligt dagligt intag via kosten är 2–4 gram.
Kalium förstörs inte lika lätt i matlagning som vattenlösliga vitaminer gör, men kalium löses upp och försvinner i kokvattnet om man kokar kaliumrika ämnen under lång tid i mycket vatten.

För högt intag av natrium, vilket är vanligt i den västerländska kosten som innehåller mycket salt, kan öka behovet av kalium. Diarré, kräkningar, stark svettning, undernäring och malabsorption som vid Crohns sjukdom kan också orsaka kaliumbrist.

Allvarlig kaliumbrist är mycket ovanligt, men kan uppstå till exempel vid långvariga diarréer eller användning av vätskedrivande läkemedel. Kaliumbrist leder till trötthet, muskelsvaghet, muskelkramper, hjärtklappning och hjärtarytmier. Brist på kalium kan också leda till depression och förvirring.

Det finns ingen metod som är allmänt tillförlitlig när det gäller att mäta kaliumstatus hos personer som inte lider av allvarlig brist. Kaliumhalten i serum är ofta normal även om det råder brist på kalium intracellulärt. Att mäta kalium i röda blodkroppar har föreslagits som ett mer tillförlitligt sätt att mäta den intracellulära kaliumhalten på.

Vanliga former är kaliumklorid, kaliumbikarbonat,kaliumglukonat, kaliumcitrat och kaliumaspartat. Kalium finns också i specialsalt som innehåller en del natriumklorid och en del kaliumklorid.
Eftersom kalium är lättlösligt spelar kaliumtillskottets form inte så stor roll, men aminosyrabundet kalium är att föredra för bäst absorption. Flera studier har visat att kalium-magnesiumaspartat (som innehåller både kaliumaspartat och magnesiumaspartat) är till nytta vid behandling av trötthet. Läkaren Alan Gaby noterar även att kalium-magnesiumaspartat kan vara effektivt vid behandling av muskelkramper och vissa fall av ventrikulära hjärtslag.
Gaby varnar emellertid för att aspartat kan fungera som ett excitatoriskt signalämne i kroppen och därför vara skadligt för nervsystemet i alltför stora doser.
Kaliumcitrat är basbildande och används främst för att förebygga njursten. Hos patienter som får vätskedrivande tiazider eller loopdiuretika (som gör att kroppens innehåll av kalium, magnesium och klorid minskar) rekommenderas det att kalium respektive magnesium, eller båda, ges som kloridsalter.
När det gäller att öka kaliumintaget för att sänka blodtrycket och förebygga hjärt-kärlsjukdom är det lämpligare att få i sig kalium via maten än från kosttillskott. En växtbaserad kost ger omkring 4 gram kalium, vilket är mycket mer än vad kosttillskotten ger, samtidigt som man får i sig stora mängder nyttiga växtnäringsämnen (fytokemikalier) och fiber. Men för personer som av olika anledningar inte får tillräckligt med kalium i kosten, och i synnerhet patienter som tar kaliumnedbrytande läkemedel, kan kaliumtillskott vara lämpligt.

Kaliumtillskott ska undvikas av personer som tar kaliumsparande läkemedel, som lider av nedsatt njurfunktion (inklusive diabetiker) eller som har vissa endokrina störningar som hypoaldosteronism.

Oralt intag av kalium orsakar sällan besvär hos i övrigt friska människor, men ett långvarigt högt kaliumintag från läkemedel eller kosttillskott kan påverka hjärtfunktionen hos personer med nedsatt njurfunktion eller vissa endokrina störningar. Personer som tar kaliumsparande läkemedel måste också vara försiktiga. För mycket kalium i blodet leder till hyperkalemi, ett livsfarligt tillstånd som orsakar rubbningar i hjärtrytmen och som kan utgöra en risk för hjärtstillestånd.
Följande reaktioner kan uppstå vid kraftig överdosering av kalium: Lågt blodtryck, långsam eller oregelbunden puls, muskelsvaghet, kramper och andningssvårigheter, oregelbunden hjärtverksamhet, kräkningar, illamående, hjärtsvikt, mental förvirring.

Följande läkemedel ökar risken för hög kaliumhalt:

ACE-hämmare (mediciner som hämmar angiotensinomvandlande enzym [ACE]).
Angiotensinreceptorblockerare.
Antibiotika – trimetoprim, sulfametoxazol. Säljs som Bactrim.
Betablockerare, används mot högt blodtryck, glaukom, migrän.
Cyklosporin, används för att dämpa immunförsvaret
Kaliumsparande diuretika, inklusive amilorid, triamteren och spironolakton.
Heparin (blodförtunnande läkemedel).
Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), gäller speciellt personer med nedsatt njurfunktion.
Takrolimus, används för att dämpa immunförsvaret.

Följande läkemedel ökar risken för låg kaliumhalt:

Antacida (magsyraneutraliserande läkemedel).
Digoxin, används för att behandla onormal hjärtrytm och hjärtsvikt. Låg halt av magnesium och/eller kalium i blodet ökar sannolikheten för negativa biverkningar av digoxin, så patientens kalium- och magnesiumhalt måste testas för att se till att de är normala.
Diuretika av typen tiazider och loop-diuretika. Vätskedrivande läkemedel som används för att sänka blodtrycket. Kaliumhalten i kroppen kan minska vid långvarig användning av dessa mediciner och kan vara en bidragande orsak till vissa av medicinernas biverkningar – muskelkramper, hjärtarytmi och nedsatt glukostolerans. Kalium- och magnesiumhalten bör alltid kontrolleras hos patienter som behandlas med diuretika.
Flukonazol (Diflucan), används för att behandla svampinfektioner.
Insulin
Kortikosteroider
Laxermedel
Teofyllin (TheoDur), används mot astma.

Magnesium. Magnesium är viktigt för upptaget av kalium från blodet till cellerna. Hos patienter som har brist på både kalium och magnesium kanske kaliumtillskott inte hjälper om inte magnesium tillförs samtidigt. Omvänt kan magnesiumtillskott som ges utan kalium till personer med brist på båda mineralerna öka cellernas upptag av kalium, vilket kan leda till hypokalemi (för lite kalium i blodet). Detta är särskilt viktigt att ta hänsyn till om magnesium ges intravenöst.
Natrium. Högt intag av kalium ökar natriumutsöndringen i urinen och verkar för skydda mot den blodtryckshöjande effekten som natrium kan ha. Intag av natriumklorid hos människor som utför ansträngande fysiskt aktivitet under förhållanden med hög värme och hög luftfuktighet kan förvärra eventuell kaliumbrist och öka risken för värmeskador.

Lakritsrot (Glycyrrhiza glabra). Lakrits kan orsaka kaliumbrist om det konsumeras i stora mängder eller regelbundet i längre perioder, särskilt i kombination med kaliumdrivande diuretika. Olika personer verkar vara olika känsliga för lakritsens inverkan. Hos de allra känsligaste kan regelbundet intag av omkring 50 gram lakritsgodis (som innehåller lakrtitsrot) vara tillräckligt för att ge biverkningar.