Näringsguiden

E-vitamin är en antioxidant som skyddar kroppens vävnader mot oxidering. Det ökar också kroppens återvinning av C-vitamin och behövs för frisk hud, bra blodcirkulation, ett starkt hjärta samt för friska nerver, muskler och röda blodkroppar.

E-vitaminfamiljen är uppdelad i två olika grupper: tokoferoler och tokotrienoler. Det finns åtta tokoferoler varav fyra förekommer naturligt i mat (alfa-, beta-, gamma- och deltatokoferol).

Alfatokoferol står för 80 procent av vitaminets aktivitet i kroppen och utgör standarden som de andra formerna jämförts med. Det är den som det finns mest av i blodet, men även de andra formerna har i flera studier visat sig ha stark antioxidantaktivitet, speciellt gammatokoferol.

Tokoferol är en fettlöslig, gul vätska som är värme- och syratålig. Den förstörs emellertid när den utsätts för alkalier, ljus och syre samt vid kontakt med järn och bly. Djupfrysning sänker E-vitaminhalten i livsmedel och raffinering av spannmål vid livsmedelsframställning minskar E-vitamininnehållet med omkring 80 procent.

Dl-alfatokoferylacetat och dl-alfatokoferylsuccinat är de syntetiska formerna av E-vitamin. D-alfatokoferol är den naturliga formen.

Det behövs fettsyror, galla och bukspottkörtelenzymer för att E-vitamin ska tas upp i tunntarmen. Gallsalterna bryter ned vitaminet till mindre enheter, så kallade miceller. Dessa tas upp av tunntarmens celler och transporteras i form av kylomikroner via lymfsystemet till levern. Bara omkring 20–30 procent av E-vitaminet i kosten tas upp. Det lagras i större mängder i hypofysen och i binjurarna. Överskott utsöndras främst genom avföringen.

E-vitamin används i många hudprodukter tack vare sin skyddande effekt på cellmembranen. Den förhindrar att de fleromättade fettsyrorna som cellmembranen består av bryts ned. E-vitaminolja eller E-vitaminsalva kan även öka kroppens sårläkningsförmåga, speciellt vid ärrbildning, hudbristningar, solbränna och brännskador. Vitaminet har också visat sig minska risken för hjärt-kärlsjukdom i flera studier. Det tycks också skydda mot prostatacancer och kan minska cirkulationsbesvär i kroppen. De här fynden bygger dock på E-vitaminintag via maten.

E-vitamin finns framför allt i frön och vegetabiliska oljor, vetegroddar, avokado, mandlar, pekannötter, gröna bladväxter, fullkornsprodukter, ägg och mjölk.

Rekommenderat dagligt intag av E-vitamin:

Brist är ovanligt, men kan uppstå hos personer med kroniskt nedsatt upptag av fett och i vissa fall hos för tidigt födda barn.

E-vitaminbrist framkallar inte några specifika besvär. Men eftersom brist på E-vitamin innebär att kroppens fleromättade fettsyror oxiderar kan olika problem uppstå på lång sikt, bland annat hudbesvär, kromosomskador och risk för cancer och hjärt-kärlsjukdom.

Den naturliga d-alfatokoferolen är den vanligaste formen av E-vitamin i kosttillskott. I många produkter blandas den med naturliga tokoferoler. Vid supplementering med lägre doser av E-vitamin räcker det med tillskott av vetegroddsolja.

Stora doser E-vitamin som överstiger 1 000 mg dagligen i längre perioder har förknippats med ökad blödningsbenägenhet hos personer med K-vitaminbrist. Sällsynta biverkningar är dimsyn, diarré, yrsel, trötthet och svaghet, huvudvärk och illamående.

E-vitamintillskott kan till en början ha en blodtryckshöjande effekt hos vissa personer med högt blodtryck. Tillskott ska undvikas av patienter med järnbristanemi och hypertyreos (överaktiv sköldkörtel).

E-vitamin är blodförtunnande genom att det hämmar blodkoagulationen. Kosttillskott av E-vitamin bör därför användas med försiktighet av personer som tar blodförtunnande läkemedel.

Järn binder E-vitamin och gör det inaktivt. Ta inte extra oorganiskt järntillskott (ferroussulfat) samtidigt med stora doser av E-vitamin (vänta i 8 timmar). De tar nämligen ut varandra vid intag av stora doser. Andra former av järn har inte samma effekt.

Högt intag av fleromättade fettsyror ökar behovet av E-vitamin eftersom det skyddar fettsyrorna mot härskning.

Studier har visat att kosttillskott av syntetiskt E-vitamin (dl-alfatokoferol) i doser som överstiger RDI med 10–20 gånger kan öka tillväxten av cancerceller. En möjlig orsak till det här fenomenet kan, enligt forskaren Rhonda Patrick, vara att det behövs mer än bara alfatokoferol i ett tillskott.

Den andra huvudsakliga formen, gammatokoferol, har en unik roll i E-vitaminkomplexet som alfatokoferol saknar. Den avskiljer reaktiva kväveföreningar och förhindrar dem från att skada kroppens celler. Dessutom är det ett mycket antiinflammatoriskt ämne.

Megadoser av alfatokoferol kan tömma kroppens förråd av gammatokoferol, vilket gör oss mer sårbara för inflammationer och dna-skador som uppstår till följd av reaktiva kväveföreningar. En studie av selen, E-vitamin och prostatacancer är ett bra exempel på interaktionen mellan alfa- och gammatokoferol i samband med cancer. Män i åldern 50–55 fick mycket höga doser av enbart alfatokoferol. Efter drygt sju år hade deras förråd av gammatokoferol tömts med upp till 50 procent samtidigt som deras förekomst av prostatacancer ökade. Trots att tidigare studier har visat att personer med lägst nivåer av gammatokoferol har störst risk för prostatacancer, nämndes ingenting om detta i den aktuella studien.

Den grupp som fick mineralet selen tillsammans med hög dos alfatokoferol verkade däremot vara skyddade mot cancern. Intressant nog ingår selen i produktionen av ett protein (selenoprotein P) som liksom gammatokoferol skyddar mot reaktiva kväveföreningar.

Slutsatsen är att reaktiva syreföreningar (ROS) och reaktiva kväveföreningar (RNS) hela tiden produceras i kroppen som biprodukter från cellernas normala ämnesomsättning och immunförsvarets normala funktioner. Om ROS och RNS inte inaktiveras av antioxidanter kan de skapa kaos i cellernas arvsmassa (dna), proteiner och membran och leda till att degenerativa sjukdomar uppstår på lång sikt.

I det här skedet skulle alltså tillskott av antioxidanter från kosttillskott (i rätt form) kunna vara till godo. Men om man redan har cancer kan höga doser av antioxidanttillskott stoppa aktiveringen av så kallade tumörsuppressorgener – de gener som dödar cancerceller och som förhindrar att vanliga celler omvandlas till tumörceller.