Näringsguiden

Selen är ett icke-metalliskt grundämne som finns i jorden. Det finns i två former: oorganiskt (selenit och selenat) och organiskt (selenmetionin och selencystein). Båda formerna finns i kosten. Den oorganiska formen finns i jorden och tas upp av växter som omvandlar dem till de organiska formerna, främst selencystein och selenmetionin.

Eftersom selen behövs i många viktiga processer i kroppen finns det i de flesta celler, men speciellt i levern, njurarna, mjälten, testiklarna och bukspottkörteln.

Selen ingår i minst 25 så kallade selenproteiner – proteiner som innehåller selencystein. De flesta av de här proteinerna är enzymer som kroppen behöver för att skydda sig mot fria radikaler och oxidation, göra sig av med gifter, upprätthålla ett optimalt immunförsvar och för att sköldkörteln ska fungera normalt. Det samverkar även med koenzym Q10 och med E-vitamin (men har cirka tusen gånger mer antioxidantaktivitet än E-vitamin), ökar immunförsvarets funktion och har dessutom antiviral aktivitet.

De vanligaste av de här enzymerna är glutationperoxidas (GPx) som det finns fem typer av (GPx1, GPx2 osv.) och som skyddar våra celler och vårt dna mot giftiga ämnen som kvicksilver och kadmium; tioredoxinreduktas (TrxR) som det finns tre sorter av, och så jodtyronin-deiodinas (DIO) som finns i tre olika varianter och behövs för att omvandla sköldkörtelhormonet tyroxin till trijodtyronin.

Selen ingår i enzym som skyddar cellerna mot fria radikaler som skadar vårt DNA. Det är huvudkomponenten i antioxidant-enzymet glutationperoxidas och skyddar cellerna mot giftiga ämnen som kvicksilver och kadmium. Det samverkar även med koenzym Q10 och med E-vitamin (men har cirka tusen gånger mer antioxidantaktivitet än E-vitamin), ökar immunförsvarets funktion och har dessutom antiviral aktivitet.

Selen ingår också i omvandlingen av sköldkörtelhormonet tyroxin till trijodtyronin. Nivåerna av selen sjunker vid allvarliga kroppsskador, vilket leder till minskad konvertering av tyroxin till trijodtyronin.

Det mesta av selenet i djurs och människors vävnader förekommer som selenmetionin. Det lagras framför allt i skelettmusklerna (cirka 28–46 procent av den totala selenmängden). Både selencystein och selenit reduceras till väte-selenid som i sin tur omvandlas till selenfosfat som används för att bilda de drygt 25 selenproteiner som används i kroppen.

Organiska selenföreningar absorberas så gott som fullständigt (ca 90 procent). Däremot finns det större individuella skillnader på mellan 40 och 70 procent i upptaget av oorganiskt selen.

Selen i blodet finns till 60 procent i röda blodkroppar och till 40 procent i serumblod. Med blodet transporteras selen till alla vävnader i kroppen. Ungefär hälften av den totala selenmängden finns i levern. I vävnaderna binder sig en del av selenet till enzymet glutationperoxidas, en del till hemoglobin och andra proteiner, vilket man konstaterat alldeles nyligen. Utsöndring av selen sker genom urinen, lungorna och avföringen.

Selen finns i större mängder i inälvsmat, paranötter, kött, fisk, skaldjur, vitlök, ägg, fullkorn, sparris och mjölkprodukter.

Seleninnehållet i växter (inklusive paranötter) påverkas av tillgången till selen i jorden där växterna odlats. Europeiska, och framför allt nordiska jordar, är jämförelsevis selenfattiga. Dessutom kan mängden selen i livsmedlen påverkas av bearbetning och tillagning.

Rekommenderat dagligt intag av selen:

Eftersom vi har selenfattiga jordar i Europa rekommenderas särskilt vegetarianer, i synnerhet de som äter nordiska grönsaker, att ta extra selentillskott. Äldre har också ofta låg selenstatus, vilket har kopplats till högre dödlighet. Personer som regelbundet genomgår dialys kan också ha ökat behov, samt personer med HIV.

Enligt några randomiserade kliniska prövningar av selentillskott till vuxna med HIV kan selen förhindra att mängden HIV-1-virus ökar.
Eventuellt kan barn med återkommande växtvärk behöva selen. Enligt en studie som utförts av svenska barnläkare förbättrades besvär med växtvärk betydligt när barnen fick äta selentillskott.

Selenbrist har koppling till manlig infertilitet. Selenbrist kan också försämra jodbrist och därigenom öka risken för kretinism hos spädbarn.

Allvarlig brist på selen är ovanligt. Det kan leda till hjärtmuskelförändringar, muskelvärk och muskelsvaghet, förhöjda leverenzymer och vita naglar. Det finns studier som indikerar att en otillräcklig selenstatus är förknippad med ökad risk för vissa cancerformer.

Selenstatus mäts vanligen i plasma och serum. Eftersom selenhalten i serum minskar som svar på inflammation kan dock mätningar i serum vara mindre tillförlitliga hos personer med inflammatoriska sjukdomar.

Koncentrationen av selen i blod och urin återspeglar bara det senaste selenintaget. Analyser av seleninnehållet i hår eller naglar visar det mer långsiktiga intaget från flera månader eller år tillbaka. Selenhalter som mäts i håret överensstämmer väl med intaget av selen genom kost och tillskott. Speciellt intressant är förhållandet mellan selen och kvicksilver. Vid håranalys måste man vara uppmärksam på att det inte finns selenhaltiga färgningsmedel i håret.

Selenhalten i serum, helblod och vävnader påverkas dessutom av vilken typ av selen som konsumeras. Kroppen är uppenbarligen oförmögen att skilja mellan selenmetionin och den essentiella aminosyran metionin. När selenmetionin intas, antingen i livsmedel eller som tillskott, införlivas en del av det i olika proteiner som om det vore metionin. I den formen är selen biologiskt inaktivt, även om det blir tillgängligt när selenmetionin bryts ned.

Kvantifiering av ett eller flera selenproteiner (till exempel glutationperoxidas och selenprotein P) används också som funktionella mått på selenstatus. Aktiviteten av det selenberoende enzymet glutationperoxidas i plasma har också använts för att bedöma selenstatus. Glutationperoxidas-aktiviteten är generellt låg hos personer med selenbrist.

En selenhalt i plasma eller serum på 8 mikrogram/deciliter eller högre hos friska människor tillgodoser normalt kroppens behov av selenprotein.

Selen finns oftast i form av selenmetionin eller selen-berikad jäst i kosttillskott. Kroppen tar upp mer än 90 procent av selenmetionin men bara omkring 50 procent av selen i form av selenit.

Organiska och oorganiska former av selentillskott har olika funktioner. Organiskt selenmetionin eller jästbundet selen höjer selenhalten i blodet snabbare än oorganiska källor. Däremot ökar den antioxidantaktiviteten hos glutationperoxidas effektivare med oorganiskt natriumselenat eller natriumselenit.

Selen i högre doser är giftigt. Ett för högt selenintag kan påverka mag-tarmkanalen och försämra tillväxten av hår och naglar. Dagsintaget bör inte överskrida 300 mikrogram. Andra biverkningar är håravfall, nagelförändringar, hudskador, illamående, diarré, irritabilitet, metallisk smak, vitlöksluktande andedräkt, trötthet och perifer neuropati.
Dessa symtom kan uppträda vid doser mellan 500 och 2 000 mikrogram, men det är sällsynt med toxicitetsreaktioner vid dagligt intag under 1 000 mikrogram.

Cisplatin (cytostatika):  Cisplatin används för att behandla cancer i äggstockar, urinblåsa, lunga och andra cancerformer. Läkemedlet kan minska halten av selen i hår och serum, men det är inte känt huruvida detta har en kliniskt signifikant effekt. Några mindre studier har visat att selentillskott kan minska biverkningarna av cisplatin, men i en Cochrane-genomgång drog man slutsatsen att bevisen för detta är otillräckliga.

MAO-hämmare (antidepressiva läkemedel): Monoaminooxidas-hämmare bör inte tas tillsammans med selentillskott eftersom mineralet eventuellt kan minska läkemedlets verkan.

E-vitamin och selen är synergister (de samverkar i kroppen).

Jod kan också ha synergistiska effekter med selen i vissa sammanhang.

C-vitamin som tas tillsammans med oorganiskt selen (selenit) kan minska upptag av selen. C-vitamin verkar däremot vara en synergist till den organiska formen av selen.

Selen har fått stor uppmärksamhet på senare tid tack vare mineralets cytotoxiska och cancerpreventiva effekter. Flera studier som genomförts vid Cornell University och University of Arizona har visat att personer som tog 200 mcg selen per dag hade 63 procent färre prostatatumörer, 58 procent mindre kolorektal cancer, 46 procent färre lungtumörer och 39 procent total minskning av dödsfall i cancer. Studier av selen och cancer pågår även vid Karolinska institutet.

Forskare har också utvärderat om ett antioxidanttillskott som innehåller selen kan minska risken för kognitiv nedsättning hos äldre. I den franska studien Supplémentation en Vitamines et Minéraux Antioxydants (SU.VI.MAX) med 4 447 deltagare i åldern 45 till 60 år fann man att ett dagligt tillskott med 120 mg askorbinsyra, 30 mg E-vitamin, 6 mg betakaroten, 100 mcg selen och 20 mg zink som togs i totalt åtta år hade samband med bättre episodiskt minne sex år efter studien avslutades, jämfört med placebogruppen.