Näringsguiden

Kalcium är ett essentiellt mineral som behövs för ett starkt skelett och friska tänder. Kalcium används också för musklernas sammandragningar, inklusive hjärtmuskeln. Det underlättar överföringen av nervsignaler, ingår i kroppens energiproduktion, celldelningsprocessen och i blodets koaguleringsmekanism.

Människokroppen innehåller omkring 1–2 procent kalcium och 99 procent av det, ungefär 1,5 kilo, finns i skelettet och tänderna. Det är dock i muskelvävnad som kalcium spelar en aktiv roll i många enzymreaktioner. Kalcium aktiverar vissa enzymer och hjälper till med att transportera näringsämnen genom cellmembranen.

Upptaget av kalcium sker främst i tunntarmen och kan variera från 10–50 procent. 50 procent av kalk är bundet till albumin. Parathormon (PTH) från bisköldkörtlarna reglerar hur mycket kalcium som cirkulerar i kroppen och återanvänds via njurarna. Överskottskalcium utsöndras främst genom tarmsystemet med avföringen, men en del går även ut i urinen.

Kalcium finns i de flesta livsmedel, men de bästa källorna är mejeriprodukter och fisk (speciellt konserverad fisk som sardiner om man äter de mjuka fisk benen), mörkgröna bladgrönsaker och baljväxter.

Kalciuminnehållet i blodet bör vara 10–11 mg/100 ml.
Överdrivet alkoholintag kan minska kalciumupptaget och öka behovet.

Brist på kalcium kan orsaka tillväxthämning och benskörhet samt muskelvärk, muskelryckningar och muskelkramper, rakit, benvävsuppmjukning (osteomalaci), hjärtsjukdom, sköra naglar och sömnlöshet.

Utöver kosthistorik finns det ingen tillförlitlig metod för att mäta kalciumstatus. Kalciumhalten i serum regleras inom ett snävt intervall och hypokalcemi orsakas oftast av andra saker än brist på kalcium i kosten (t.ex. underfungerande bisköldkörtlar).

Kalciumkarbonat är den vanligaste formen som används i kosttillskott. Fördelen med karbonat är att det är billigt och att det innehåller hög andel elementärt kalcium (40 % jämfört med 21% i kalciumcitrat) vilket möjliggör färre eller mindre tabletter eller kapslar. Trots den utbredda uppfattningen att kalciumkarbonat absorberas dåligt har de flesta studier funnit att kalciumkarbonat tas upp lika bra som kalcium ur mjölk. Enligt andra studier är emellertid kalciumcitrat och kalciumcitrat-malat betydligt mer biotillgängligt än kalciumkarbonat.

Kalciumkarbonat är dessutom svårare att ta upp för personer med nedsatt saltsyraproduktion. Den här formen kan därför intas tillsammans med citronvatten eller extra saltsyra. Många former av billiga kalciumtillskott som tillverkats av ostronskal och benmjöl har visat sig innehålla tungmetaller, framför allt bly.

Rapporterade biverkningar av kalciumtillskott omfattar illamående, förstoppning och gasbildning.

Kalciumtillskott bör undvikas vid tillstånd som har samband med hyperkalcemi (för mycket kalcium i blodet) och hyperkalciuri (för mycket kalcium i urinen) och vid kroniskt nedsatt njurfunktion.

Antacida (läkemedel som neutraliserar saltsyra) som innehåller aluminium kan minska kalciumupptaget.

Kalciumkarbonat och kalciumfosfat kan minska upptaget av järn. Tillskott av kalcium och järn bör därför tas med två timmars mellanrum.
Kalciumtillskott i kombination med högt intag av D-vitamin kan leda till hyperkalcemi, förkalkning av kroppens vävnader, njursten och njurskador.
Vissa typer av fibertillskott kan hämma kalciumabsorptionen.