Näringsguiden

C-vitamin är ett av de mest välkända näringsämnena och går även under namnet askorbinsyra. Benämningen kommer från latinets a scorbutus som betyder ”utan skörbjugg”, det vill säga den sjukdom som kan uppstå vid allvarlig C-vitaminbrist.

Eftersom C-vitamin är vattenlösligt kan kroppen inte lagra det. Därför måste vi få vårt dagsbehov från maten, särskilt som vi till skillnad från de flesta andra däggdjur inte kan tillverka eget C-vitamin.

C-vitamin behövs för en mängd olika biologiska funktioner, bland annat för att bilda kollagen, ett segt och hållfast proteinämne som tillsammans med elastin sammanfogar celler till bindväv. Kollagen används i kroppen till att bygga upp och reparera hud, brosk, benvävnad, tänder, tandkött, senor, ligament och blodkärl. Vid skörbjugg som uppstår vid svår och långvarig C-vitaminbrist bryts kollagenet ned i kroppen så att blodkärl och vävnader försvagas.

C-vitamin bidrar även till nervsystemets normala funktion och tillverkningen av signalämnet och hormonet noradrenalin som är viktigt bland annat för att motverka depression. C-vitamin underlättar också upptaget av järn från maten och spelar en roll i immunförsvaret genom att det aktiverar de vita blodkropparna. Dessutom deltar det i kroppens energiomsättning.

Sist men inte minst fungerar C-vitamin som en antioxidant och skyddar mot skador från fria radikaler. Därför är askorbinsyra (E300) en vanlig tillsats i livsmedel. Det samverkar med antioxidanterna glutationperoxidas och E-vitamin och bidrar till återbildandet av ”begagnade” antioxidanter, bland annat E-vitamin, så att de kan återanvändas i kroppen.

Människan är en av de få arter, i sällskap med apor, lemurer, marsvin och en fladdermusart, som inte själv kan bilda askorbinsyra. Vi saknar enzymet l-gulanolaktonoxidas som krävs för konverteringen av glukos till askorbinsyra. De flesta djur tillverkar dagligen C-vitamin från glukos i njurar eller lever. En get kan till exempel bilda 200 gånger mer askorbinsyra per kilo kroppsvikt än vad en människa kan.

Forskare har dock upptäckt att vi människor utnyttjar ett protein om kallas Glut1 i de röda blodkropparna för att återanvända askorbinsyra. Proteinet binder till dehydroaskorbinsyra (DHA) som är den begagnade, oxiderade formen av askorbinsyra i kroppen, och ”laddar om” DHA till ny askorbinsyra. Den här funktionen finns bara hos de däggdjursarter som inte kan tillverka eget C-vitamin.

Upptaget av C-vitamin minskar med ökat intag. När C-vitamin tas som oralt tillskott i lägre doser på omkring 30–180 mg absorberas omkring 90 procent. När dosen ökas till mer än 1 000 mg är upptaget mindre än 50 procent. Däremot verkar förmågan att absorbera C-vitamin öka vid akut sjukdom.

C-vitamin utsöndras huvudsakligen i urinen, och urinutsöndringen ökar med ökat C-vitaminintag.

Kroppens totala C-vitaminhalt varierar från 300 mg (då är man nära skörbjugg) till cirka 2 gram. Höga C-vitaminnivåer finns i celler och vävnader och allra högst är de i de vita blodkropparna, ögonen, binjurarna, hypofysen och hjärnan. Relativt låga nivåer av C-vitamin finns i plasma, röda blodkroppar och saliv.

Halveringstiden för C-vitamin som lagras i vävnad är mellan 16 och 22 dagar. Halveringstiden för C-vitamin i blodomloppet är mycket kortare; bara 3–6 timmar.

C-vitamin finns i de flesta grönsaker, bär och frukter, särskilt i nypon, svarta vinbär, persilja, paprika, broccoli, brysselkål, kiwi och citrusfrukter.

C-vitamininnehållet i frukt stiger tills frukten är mogen. Sedan minskar innehållet ju längre den sitter kvar på trädet. C-vitaminhalten minskar också snabbt efter att frukten plockats.

C-vitamin är värmekänsligt. Om maten hålls varm länge eller värms upp upprepade gånger minskar C-vitaminmängden. Vitaminet förlorar också i styrka när det exponeras för luft och ljus.

Enligt amerikanska National Institute of Health (NIH) når vi en maximal (mättad) C-vitaminhalt i blodet vid ett intag på cirka 400 mg/dag. Detta gäller unga, friska personer som inte röker. Hur mycket barn och äldre, sjuka eller stressade personer behöver är inte känt. En översikt av 36 studier om sambandet mellan C-vitaminintag och koncentrationen i blodet visade dock att äldre kräver ett betydligt högre dagligt intag av C-vitamin för att uppnå samma mättnad som yngre vuxna uppnår vid ett lägre intag. Orsaken är att cellernas upptag av C-vitamin minskar med åldern.

Det är ovanligt med brist på C-vitamin i Sverige. Lindrig brist kan ge trötthet, svaghet och irritation, blödande tandkött, benägenhet att blöda näsblod samt torr, fjällande hud.

Allvarlig brist kan i sällsynta fall ge skörbjugg, en sjukdom med symtom som inflammationer i tandköttet, försämrad sårläkning och infektionskänslighet. Skörbjugg inträffar om C-vitamin intaget faller under 10 mg per dag i många veckor. Minimibehovet tillgodoses när man äter exempelvis 100 gram rå broccoli, en stor apelsin eller en tredjedels paprika.

Låg C-vitaminhalt har också förknippats med högt blodtryck, sjukdomar i gallblåsan, stroke, vissa cancerformer och åderförkalkning.

En mindre studie har visat att hjärtbesvär kan uppstå vid relativt lindrig C-vitaminbrist. Tio friska försökspersoner i åldrarna 21–34 år fick äta en kost som innehöll mycket lite C-vitamin. Två personer utvecklade akuta hjärtbesvär, vilket ledde till att försöket fick avbrytas omedelbart. Dessa händelser inträffade utan några andra tecken på skörbjugg.

C-vitaminstatus bedöms genom kosthistorik och mätning av C-vitaminhalt i serum, vita blodkroppar och urin. Inget av labbtesterna är helt tillförlitliga för patienter med lindrig brist, så kombinerade mätningar kan vara lämpligt.

Kosttillskott innehåller vanligtvis C-vitamin i form av askorbinsyra, som har ungefär samma biotillgänglighet som naturligt förekommande askorbinsyran i livsmedel.

Eftersom askorbinsyra är väldigt surt kan vissa människor få magbesvär av den. Därför finns det pH-neutrala kombinationer av C-vitamin som är sammansatta för att ge bättre upptag och effekt i form av kalcium-, kalium- eller natriumaskorbat.

C-vitamintillskott anses vara effektivare om de också innehåller bioflavonoider som hesperidin och rutin.

C-vitamin i stora doser, 5 gram eller mer, leder vanligtvis till orolig mage och diarré.

Njursten
Det har ofta påståtts att intag av stora doser av C-vitamin kan öka risken för njursten, eftersom C-vitamin delvis omvandlas till oxalat som förknippas med njurstensbildning. Emellertid har hög oxalathalt (hyperoxaluri) i samband med höga doser C-vitamin visat sig främst bero på ett laboratoriefenomen. C-vitamin omvandlas till oxalat utanför kroppen i provrör. Njurstensbildning verkar snarare handlar om brist på magnesium (och ibland även kalium och kalcium) som gör det svårare för kroppen att bryta ner oxalater.

Enligt en 14-årig studie av 85 557 kvinnliga sjuksköterskor kunde ett högre C-vitaminintag (≥ 1 500 mg/dag) inte kopplas till ökad risk för njursten.
Vårdgivare som regelbundet använt stora doser C-vitamin har inte heller observerat besvär med njursten hos patienterna. Läkaren Abraham Hoffer gav 2–10 gram C-vitamin per dag i över 20 år till mer än 3 000 patienter och såg inga problem med kalciumoxalatstenar. En annan läkare, Cathcart, behandlade över 11 000 patienter under 14 år med stora doser C-vitamin. Han rapporterade att C-vitamin inte tycktes orsaka njursten, utan att vitaminet tvärtom verkade förhindra stenbildning hos patienter som haft njursten förut.

Trots att C-vitamin tycks vara säkert överlag när det gäller njurstensrisk finns det sällsynta fall där hög dos C-vitamin verkar ha orsakat en väsentlig ökning av oxalathalten i urinen. Ett exempel är en 25-årig man som inte haft njursten tidigare. Hans oxalatutsöndring i urinen steg med 350 procent vid ett intag på 8 gram C-vitamin per dag. Enligt läkaren Alan Gaby kan fenomenet eventuellt bero på en genetisk defekt i patientens oxalatmetabolism.

Observera att man absolut inte ska ta höga doser av några vitamin- eller mineraltillskott om man lider av en allvarlig njursjukdom eller om man är dialyspatient.

Gikt
Vissa studier har funnit att C-vitamintillskott ökar utsöndringen av urinsyra i urinen. Därför har man antagit att C-vitamin kan utlösa giktanfall hos känsliga personer eftersom hög urinsyrahalt förknippas med den här sjukdomen. Samma scenario som för njursten verkar dock gälla även här. Läkare som regelbundet gett stora doser C-vitamin till sina patienter har inte stött på några fall av C-vitaminorsakad gikt.

Flera studier visar också att C-vitamintillskott i doser kring 500–3 000 mg/dag i 6–12 veckor ledde till en betydlig minskning av urinsyra i serum. Enligt en 20-årig studie verkar högre intag av C-vitamin från både livsmedel och kosttillskott ha koppling till lägre förekomst av gikt.

Tänder
Eftersom askorbinsyra är så surt kan den fräta på tandemaljen. Därför bör askorbinsyratabletter inte tuggas, och man bör skölja munnen med vatten efter intag av askorbinsyrapulver.

Tillskott av C-vitamin tycks kunna lindra och motverka förkylning, förutsatt att man tar tillräckligt mycket. De motstridiga forskningsresultat som finns på området beror sannolikt på att för låga doser (1 gram per dag) använts i de flesta försök. Studier där större doser använts har gett mycket bättre resultat.

Den finska läkaren Harri Hemilä vid universitetet i Helsingfors som utvärderat den här forskningen menar att C-vitamin har en dosberoende verkan. Han påpekar dock att man måste börja ta C-vitamintillskott så fort man känner av de första förkylningssymtomen för att få bästa effekt.

Acetylsalicylsyra och NSAID: Både acetylsalicylsyra, som finns i läkemedel som Aspirin, Magnecyl, Treo och Trombyl, och antiinflammatoriska läkemedel av typen NSAID kan minska mängden C-vitamin i kroppen eftersom de orsakar att mer av vitaminet utsöndras i urinen. Forskning har också visat att mag-tarmslemhinnans C-vitamininnehåll sjunker vid intag av acetylsalicylsyra, vilket kan göra den känsligare för medicinens skadeverkan. Dessutom kan höga doser av C-vitamin medföra att läkemedlen stannar kvar längre i kroppen så att deras effekt ökar. 

Aluminiumhaltiga syraneutraliserande medel

C-vitamin kan öka mängden aluminium som kroppen absorberar, vilket kan förvärra biverkningarna hos den här typen av läkemedel (t.ex. Novaluzid).

Cellgifter

Eftersom C-vitamin är en antioxidant finns det risk för att det kan störa effekterna av vissa cellgifter. En del forskare spekulerar emellertid om huruvida C-vitamin kan bidra till att cellgifterna blir effektivare.

Orala preventivmedel (p-piller) och hormonbehandling (HRT)

C-vitamin kan öka östrogenhalten om det tas tillsammans med den här typen av läkemedel. Orala östrogener kan också minska effekten av C-vitamin i kroppen.

Tetracyklin (antibiotika)

Det finns forskning som tyder på att C-vitamin kan öka halten av antibiotikatetracyklin i kroppen. Läkemedlet kan också minska C-vitaminets effekt i kroppen. Andra antibiotika i samma familj omfattar minocyklin och doxycyklin.

Warfarin

Det finns ett fåtal rapporter om C-vitamin kan störa effekten av det här blodförtunnande läkemedlet. I senare uppföljningsstudier har ingen sådan effekt setts med C-vitamindoser upp till 1000 mg per dag. Om du tar warfarin eller andra blodförtunnande mediciner måste du prata med din läkare innan du tar tillskott av C-vitamin eller andra kosttillskott.