Näringsguiden

Riboflavin är ett vattenlösligt vitamin med gulgrön färg (flavus är latin för ”gulaktig”). Det är därför urinen färgas gul om man tar tillskott av B2-vitamin. Ibland används vitaminet som färgämne i livsmedel och har då beteckningen E101.

Liksom de övriga B-vitaminerna behövs det för kroppens omsättning av kolhydrater, fett och protein och ingår i koenzymer som behövs för kroppens avgiftningssystem. Det är också viktigt för cellernas energiproduktion och tillverkningen av röda blodkroppar.

Riboflavin fungerar även som en antioxidant. Det ingår i två koenzymer (flavinadenindinukleotid, FAD, och flavinmononukleotid, FMN) som båda deltar i kroppens oxidations- och reduktions-reaktioner.

FAD behövs för bildningen av det viktiga enzymet glutationreduktas som gör att antioxidanten glutation kan absorbera fria radikaler som annars skulle skada våra celler. Den här processen är så beroende av riboflavin att kroppens halt av glutationreduktas används för att mäta misstänkt riboflavinbrist.

Riboflavin krävs också för att omvandla tre andra B-vitaminer, B3, B6 och folat, till aktiva former som kroppen kan använda. Riboflavin tycks även vara nödvändigt för att ta upp järn ur maten. Studier av gravida kvinnor med järnbrist i Sydostasien har visat att en kombination av järn, folsyra 
A-vitamin och riboflavin ger bättre blodvärde jämfört med tillskott av enbart järn och folsyra.

Mer än 90 procent av riboflavinet i kosten finns i form av FAD och FMN. Övriga mängder består av fritt riboflavin, glykosider eller estrar. Det mesta av B2-vitaminet absorberas i övre tunntarmen i proportion till den intagna dosen, till en mättnadsgrad där upptaget avtar. Endast små mängder riboflavin lagras i lever, hjärta och njurar. Eventuellt överskott utsöndras med urinen och avföringen. Höga halter riboflavin finns också i ögats näthinna. Riboflavin omvandlas till FAD och FMN i tunntarmen med hjälp av enzymerna pyrofosfatas och fosfatas. FAD är den dominerande formen av riboflavin i vävnad. Riboflavin är bara måttligt vattenlösligt och värmestabilt och förstörs av ljus i alkalisk miljö.

Bakterier i tjocktarmen tillverkar fritt riboflavin som kan absorberas av tjocktarmen. Bakterierna producerar mer riboflavin efter intag av växt- baserade livsmedel jämfört med animaliska livsmedel.

Riboflavin finns i många olika livsmedel. Inälvsmat, kött, svamp, nötter och mandlar, kokt spenat, sparris, ägg och quinoa är bra källor.

Mjölk och mjölkprodukter innehåller också riboflavin. Observera dock att mjölk förlorar en stor del av det aktiva vitaminet om den lämnas framme i solljus. Av den anledningen har livsmedelsproducenter över hela världen ersatt glasflaskan med mjölkpaket av papp för att skydda riboflavinet mot ultraviolett ljus.

Det rekommenderat dagliga intaget av B2-vitamin anges som 1,3 mg för kvinnor och 1,5 mg för män.

Ökat behov finns hos

• idrottare som sällan eller aldrig äter animaliska livsmedel.
• gravida och ammande mödrar som sällan eller aldrig äter animaliska livsmedel. Även spädbarnet kan drabbas av brist. Det är också känt att riboflavinbrist under graviditeten kan öka risken för graviditetstoxikos (havandeskapsförgiftning).

Brist på riboflavin är ovanligt. Det är främst äldre människor som äter ensidig kost och alkoholister som ligger i riskzonen.

Riboflavinbristen förekommer då oftast i kombination med andra näringsbrister som kan ge många olika symtom. Måttlig riboflavinbrist kan ge slemhinne- och hudförändringar, långsam sårläkning, munsår, sprickor i mungiporna, ljuskänslighet, klåda i ögonen och depression.
Allvarlig och långvarig riboflavinbrist kan leda till blodbrist och gråstarr.

Den vanligaste metoden för att bedöma riboflavinstatus är att mäta aktiviteten hos enzymet glutationreduktas i röda blodkroppar före och efter tillsats av FAD. En ökning av enzymaktiviteten med 20-40 procent efter tillsats av FAD anses indikera låg riboflavinstatus, och en ökning med 40 procent eller mer anses indikera riboflavinbrist. Det här provet är emellertid inte tillförlitligt på personer med medfödd brist på enzymet glukos-6-fosfatdehydrogenas (G6PD).

Andra mindre känsliga metoder:

• Mätning av koncentrationen av riboflavin i erytrocyter (röda blodkroppar).
• Mätning av koefficienten för erytrocytglutationreduktasaktivitet (EGRAC).
• Urinutsöndring under fasta, enstaka prov eller 24-timmars uppsamling.

Riboflavin förekommer oftast i formen riboflavin, men även som riboflavin-5-fosfat som är den aktiva formen.

Eftersom riboflavin-5-fosfat till stor del omvandlas till riboflavin i tarmen innan det absorberas verkar det dock inte finnas några direkta skäl till att använda riboflavin-5-fosfat istället för riboflavin.

Om ett enskilt B-vitamin tas i en dos som överstiger RDI med 10 gånger under längre tid bör intaget kompletteras med ett B-vitaminkomplex för att undvika risk för obalans.

Digoxin: Forskning tyder på att digoxin, ett läkemedel som används för behandling av hjärtsjukdomar som hjärtsvikt, hjärtflimmer och oregelbunden hjärtverksamhet, kan minska hjärtats förmåga att ta upp och använda tiamin.

Diuretika (vätskedrivande läkemedel): Vissa studier har funnit att vätskedrivande mediciner kan orsaka tiaminbrist på grund av att utsöndringen via urinen ökar. Om tiaminbrist konstateras och korrigeras kan hjärtfunktionen förbättras hos patienter med hjärtsvikt.

Antacida (syraneutraliserande läkemedel): Behandling med mediciner som neutraliserar magsyran kan öka behovet av tiamin.
Preventivmedel, orala: Äldre studier visar att användning av p-piller eventuellt kan orsaka mild tiaminbrist, men nyare forskning saknas.

Riboflavin är allmänt ansett som mycket säkert, även vid höga doser, och är därför godkänt som livsmedelsfärg. Eftersom människans mag-tarmkanal bara kan ta upp en begränsad mängd är överdosering i princip omöjligt. Hos allergiska personer kan dock alltför stora doser leda till domningar, stickningar, klåda och ljuskänslighet.

Riboflavinet i intravenösa (parenterala) näringslösningar bryts ned när det utsätts för ljus. I försök där marsvin fick parenteral multivitaminlösning som utsatts för ljus, utvecklade djuren fettlever. Problemet minskade när lösningen skyddades från ljus och försvann helt när riboflavin togs bort från lösningen.

Följande läkemedel kan interagera med riboflavin.

Antikolinerga läkemedel (blockerar signalämnet acetylkolin i hjärnan):
Antikolinerga läkemedel används för att behandla en rad olika tillstånd, till exempel mag-tarmkramper, astma, KOL, Parkinsons sjukdom, depression och åksjuka. De här läkemedlen kan göra det svårt för kroppen att ta upp riboflavin ur maten.

Antibiotika, tetracyklin:
Riboflavin stör upptaget av och effektiviteten hos antibiotika av typen tetracyklin. Alla B-vitaminerna fungerar på det här sättet. Tillskott av B-vitaminer bör därför tas vid en annan tidpunkt under dagen än när man tar tetracyklin. Längre tids användning av tetracyklin kan dessutom minska halten av B-vitaminerna i kroppen, särskilt B2, folat, B-12 och biotin.

Antipsykotiska läkemedel:
Antipsykotiska läkemedel som kallas fenotiaziner (till exempel klorpromazin och Thorazine) kan sänka riboflavinhalten i kroppen.

Doxorubicin:
Riboflavin stör kroppens användning av doxorubicin, en medicin som används för att behandla vissa cancerformer. Dessutom kan doxorubicin minska riboflavinhalten i kroppen. Om du får doxorubicin kan din läkare avgöra om du behöver ta tillskott av riboflavin.

Tiaziddiuretika:
Vätskedrivande läkemedel som tillhör en grupp som kallas tiazider, bland annat hydroklortiazid, kan leda till att man förlorar mer riboflavin via urinen.

Tricykliska antidepressiva:
Vissa läkemedel i den här gruppen (amitriptylin/Saroten och nortriptylin/Sensaval) har en struktur som liknar riboflavin och kan därför minska
B2-halten i kroppen.