Näringsguiden

Tiamin är det första av de vattenlösliga vitaminerna som upptäcktes. Liksom de övriga B-vitaminerna behövs det för kroppens omvandling av kolhydrater till energi och för att omsätta fett och protein. Det finns i kroppen som fritt tiamin, tiaminmonofosfat (TMF), tiamindifosfat (även kallat tiaminpyrofosfat, TPF) samt tiamintrifosfat (TTF).

Tiamin fungerar som kofaktor för flera enzymer som ingår i kroppens omvandling av glukos till adenosintrifosfat (ATP) – den form av energi som används av alla våra celler. Det är särskilt verksamt i hjärnans och nervsystemets energiomvandling. Vitaminet spelar också en roll i musklernas sammandragning och nervernas signalöverföring. Magnesium behövs för att tiamin ska kunna omvandlas till sin biologiskt aktiva koenzymform.

Tiamin tas upp i tunntarmen genom två mekanismer. I små koncentrationer absorberas det genom aktiv transport och vid högre koncentrationer genom passiv diffusion. Det utsöndras huvudsakligen i urinen som fritt tiamin och som olika hydrolyserade och oxiderade produkter.
Upptaget av tiamin minskar och utsöndringen ökar vid alkoholkonsumtion. Alkohol hämmar även omvandlingen av tiamin till koenzym. Regelbundet intag av större mängder te har också visat sig minska tiaminhalten i kroppen. Orsaken tycks vara tanninerna som finns i te.

Solrosfrön, linfrön, fläskkött, inälvsmat, bönor, ärtor, havregryn och nötter.

Tiamin förstörs vid upphettning över 100 grader. Vid försiktig upphettning genom exempelvis ångkokning eller lätt stekning behålls det mesta av tiaminet i maten. Som med de flesta vitaminer är det beredning i höga temperaturer under längre tid som förstör vitamininnehållet. Förlusten av tiamin är upp till 60 procent vid kokning av grönsaker och 5–35 procent vid bakning av bröd. Tiamin är däremot resistent mot nedfrysning.

Det rekommenderat dagliga intaget av B1-vitamin anges som 1,1 mg för kvinnor och 1,3 mg för män.
Kliniska data (studie 1, studie 2, studie 3, studie 4) tyder på att ett dagligt intag på 100 mg under längre tid är säkert.

Tiamin lagras inte i någon större utsträckning i kroppen och omsättningstakten är ganska hög. Därför kan tiaminbrist utvecklas efter bara 4–5 dagar om man äter en tiaminfattig kost. Enligt Livsmedelsverket är detta emellertid ovanligt i Sverige. Brist förekommer bara hos alkoholister
och i enstaka fall efter buk- eller tarmkirurgi, vid svår anorexia nervosa, regelbunden hemodialys, långvariga diarrésjukdomar eller extremt
ensidig kost.

Tiaminbrist kan också förekomma hos personer med hypertyreos eller HIV-infektion. I en studie konstaterades även tiaminbrist hos knappt hälften av 80 patienter som genomgått gastrisk bypass-operation. I de fallen var orsaken bakteriell överväxt i tunntarmen.
Personer med tiaminbrist bli sämre på att smälta kolhydrater. Det gör att ett ämne som kallas pyrodruvsyra ansamlas i blodet.

Mild tiaminbrist kan visa sig som trötthet, sömnlöshet, aptitlöshet, huvudvärk, depression samt minnes- och koncentrationsproblem.

Allvarlig tiaminbrist leder till sjukdomen beriberi som hos vuxna orsakar svaghet, förvirring, viktminskning, perifer neuropati, ödem, andnings-svårigheter (på grund av vätska i lungorna), takykardi och hjärtsvikt. Hos små barn är kräkningar, kramper och hjärtsvikt symtom på beriberi.

Svår tiaminbrist kan också orsaka Wernickes encefalopati som yttrar sig som psykiska störningar, ataxi, upprepade ofrivilliga ögonrörelser och ögonförlamning (nystagmus, okulär pares), samt Wernicke–Korsakoff-syndrom; ett kroniskt neuropsykiatriskt tillstånd som anses vara ett följdtillstånd av Wernickes encefalopati.

Tiaminstatus utvärderas ofta genom att man mäter aktiviteten av transketolas i hemolyserat helblod, innan och efter att tiamindifosfat (TTP) har tillförts. En ökning med mer än 15 procent efter administration av TTP tyder på tiaminbrist. Halten TTP i röda blodkroppar anses också vara en användbar markör för tiaminstatus, särskilt om brist uppvisas fler än en gång. Klinisk respons på tiamintillskott kan också vara ett användbart diagnostiskt test, särskilt i situationer där en fördröjd diagnos kan få allvarliga konsekvenser.

Kosttillskott finns i form av tabletter eller kapslar. Upptaget av tiamintillskott är bättre vid mindre doser (1–30 mg). De bästa och vanligaste formerna för oralt intag är tiaminhydroklorid och tiaminmononitrat, men intramuskulär och intravenös behandling är mycket effektivare än oralt intag. Tiamin i form av propyldisulfid och tetrahydrofurfuryldisulfid är fettlösliga beredningar som har bättre upptag än vattenlöslig tiamin. De har använts vid behandling av svåra neurologiska sjukdomar och smärta.
Om ett enskilt B-vitamin tas i en dos som överstiger RDI med 10 gånger under längre tid bör intaget kompletteras med ett B-vitaminkomplex för att undvika risk för obalans.

Någon giftig dos för människor finns inte konstaterad. Risken för skador av överdosering är mycket liten. Hos apor är den dödliga dosen högre än 350 mg/kg kroppsvikt. Överskott av tiamin utsöndras snabbt genom njurarna.

Digoxin: Forskning tyder på att digoxin, ett läkemedel som används för behandling av hjärtsjukdomar som hjärtsvikt, hjärtflimmer och oregelbunden hjärtverksamhet, kan minska hjärtats förmåga att ta upp och använda tiamin.

Diuretika (vätskedrivande läkemedel): Vissa studier har funnit att vätskedrivande mediciner kan orsaka tiaminbrist på grund av att utsöndringen via urinen ökar. Om tiaminbrist konstateras och korrigeras kan hjärtfunktionen förbättras hos patienter med hjärtsvikt.

Antacida (syraneutraliserande läkemedel): Behandling med mediciner som neutraliserar magsyran kan öka behovet av tiamin.
Preventivmedel, orala: Äldre studier visar att användning av p-piller eventuellt kan orsaka mild tiaminbrist, men nyare forskning saknas.

Magnesium: Magnesium behövs för omvandlingen av tiamin till sin biologiskt aktiva form. Det finns också vissa tiaminberoende enzymer som också kräver magnesium för att fungera. Därför kanske patienter med brist på både tiamin och magnesium svarar dåligt på tillskott av tiamin om inte magnesiumbristen också korrigeras. Observera också att stora doser av tiamin kan förvärra en befintlig magnesiumbrist.

B6-vitamin: I en studie av 16 barn med diagnosen ADHD, vars symptom hade förbättrats när de fick 100 mg tiamin 4 gånger per dag, fick nio av barnen en tydlig försämring när de tog 100 mg B6-vitamin (pyridoxin) 3 gånger per dag eller mer). Intressant nog blev även tio av barnen som förbättrats när de tog B6-vitamin betydligt sämre när de också fick tiamin.

Alpfaliponsyra (ALA): ALA var dödlig när den injicerades i bukhålan på råttor med tiaminbrist i en dos om 20 mg/kg kroppsvikt. ALA var däremot inte giftigt för råttor som inte hade tiaminbrist. Toxicitet kunde förhindras genom att råttorna med tiaminbrist fick tiamin före behandling med ALA.