Näringsguiden

D-vitamin är en grupp fettlösliga prohormoner som hjälper kroppen att ta upp och använda kalcium och fosfor. De reglerar kalkbalansen och är nödvändiga för ett starkt skelett och friska tänder. D-vitamin är också viktigt för immunförsvaret och musklernas tillväxt, utveckling och funktion, inklusive hjärtmuskeln. De två huvudsakliga formerna av D-vitamin är D2 (ergokalciferol) och D3 (kolekalciferol). D3 tillverkas med hjälp av solen och är vår viktigaste källa till D-vitamin.

Vi får D-vitamin ur kosten och från solljus när vår hud utsätts för solens UVB-strålar (ultraviolett strålning inom våglängdsområde B). D-vitaminet som bildas i huden är inte biologiskt aktivt, utan måste först omvandlas i levern genom en oxidationsprocess som kallas hydroxylering. Först omvandlas det i levern till kalcidiol (även kallat kalcifediol eller 25-OH-D), och sedan genom ännu en hydroxylering i njurarna. Slutprodukten är det aktiva hormonet kalcitriol (1,25-OH-2D).

Kalcidiol/kalcifediol = 25-OH-D (25-hydroxivitamin-D): »förrådsformen« i kroppen.

Kalcitriol = 1,25-OH-2D (1,25-dihydroxivitamin-D): den mest aktiva formen i kroppen.

Upptaget av D-vitamin förbättras om det finns galla och fett i tarmkanalen. Med stigande ålder försämras dock ökningen av 25(OH)D i blodet när man tar D-vitamintillskott. Det avtrubbade 25-OH-D-svaret kan bero på en åldersrelaterad minskning av D-vitaminupptaget, men kan också återspegla nedsatt 25-hydroxylering i levern.

D-vitamin utsöndras huvudsakligen i gallan, medan vissa D-vitaminmetaboliter utsöndras i urinen.

Fiskleverolja är den bästa källan, men eftersom den också innehåller höga nivåer A-vitamin ska man hålla koll på hur mycket man får i sig.
Övriga källor i kosten som innehåller gott om D-vitamin är fet fisk som lax, makrill, tonfisk, sardiner och sill samt feta mejeriprodukter och ägg.
D-vitamin bildas också genom inverkan av solljus på huden (från omkring juni till augusti i Sverige).

Tidigare har man trott att 90 procent av vårt D-vitamin kommer från produktionen i huden när den utsätts för solljus och att resten tas upp ur maten vi äter. Men enligt ny forskning spelar solen inte så stor roll för vår D-vitaminstatus, åtminstone inte i de länder som ligger långt från ekvatorn. Den visar att solexponeringen i västerländska industriländer bara bidrar till maximalt 25 procent av upptaget.

Enligt beräkningar är den genomsnittliga totalmängden absorberat D-vitamin från mat och solljus på omkring 2 200 IE per dag. Men den genomsnittliga mängden D-vitamin som vi får från solljus är bara cirka 320–480 IE/dag, alltså mycket lägre än vad man tidigare trott, och kosten bidrar med ännu mindre, omkring 120–160 IE/dag. Med andra ord har vi ett sammanlagt D-vitaminintag från mat och solljus på cirka 400–600 lE/dag. Det innebär att vi har ett oförklarat intag på runt 1 600 IE/dag (2 200 minus 600 IE).

En hypotes som framfördes av forskaren Robert Heaney och kollegor 2013 är att animaliska livsmedel även innehåller kalcidiol (25-OH-D) och att den källan inte har redovisats tidigare, eftersom standardmätningarna av D3-vitamin i livsmedel inte räknat in matens innehåll av kalcidiol. Hypotesen har stöd i en analys från 2014, men mer forskning krävs innan den kan anses som bekräftad.

Rekommenderat dagligt intag av D-vitamin

Grupp/ålder
Spädbarn och barn under 2 år 10 mikrogram (400 IE)
Barn och vuxna under 75 år 10 mikrogram (400 IE)
Vuxna med lite eller ingen solexponering 20 mikrogram (800 IE)
Vuxna över 75 år 20 mikrogram (800 IE)
D-vitamin anges ofta i internationella enheter (IE).
1 IE = 0,025 mikrogram D-vitamin
1 mikrogram D-vitamin = 40 IE

Alla som bor på skandinaviska breddgrader vintertid riskerar D-vitaminunderskott. Särskilt utsatta är de som sällan vistas i solen, boende i områden med höga byggnader eller mycket luftföroreningar, äldre, personer med mörk hud, personer som skyler stor del av kroppen med kläder eller som ofta använder solskyddskräm, veganer och andra som inte äter fisk eller feta mjölkprodukter, personer med nedsatt fettupptag (inklusive behandling med läkemedlet Orlistat) samt överviktiga (eftersom det fettlösliga D-vitaminet sannolikt binds i kroppsfettet och därför inte kommer ut i blodet).

Du kan läsa en artikel om riskerna för D-vitaminbrist för svenskar med mörkare hy här: https://www.sydsvenskan.se/2016-07-01/xxxx

Kopplingen mellan högre breddgrader och D-vitaminbrist beror på att solljusets vinkel är så snäv på hög latitud. Då måste ljuset passera igenom mer ozon som absorberar de våglängder som stimulerar D-vitaminbildningen i huden. Sambandet mellan luftföroreningar och D-vitaminbrist är en följd av att det ultravioletta ljuset blockeras av luftföroreningar. Kopplingen mellan stigande ålder och D-vitamin beror delvis på att den åldrande huden blir sämre på att syntetisera D-vitamin.

Enligt forskaren Mats Humble kan i princip »varje sjukdomsbild som regelmässigt försämras under november–mars, men som förbättras i samband med solsemester och/eller har ökad frekvens bland ovanstående riskgrupper, misstänkas ha samband med D-vitaminunderskott«.

Dålig tillväxt, skelettsmärta, mjukt och missformat skelett (rakit hos barn och osteomalaci hos vuxna), benskörhet, tandköttsinflammation, förstoppning och muskelsvaghet.

D-vitaminstatus bestäms via kalcidiolhalten (25-OH-D) i blodet och mäts i ng/ml eller nmol/l (1 ng/ml= 2,5 nmol/l).

Värdet varierar beroende på årstid/solexponering samt kostintag.

Konsensus saknas kring optimal D-vitaminstatus. Institute of Medicine i USA anser att den tillräckliga nivån är > 50 nmol/l (20 ng/ml), medan American Endocrine Society rekommenderar ett gränsvärde på 75 nmol/l (30 ng/ml). Nivån som uppmäts i blod/serum beror också på vilken laboratoriemetod som används.

D-vitamin som kosttillskott finns i två former: D2 (ergokalciferol) och D3 (kolekalciferol). D2 tillverkas genom att provitaminet ergosterol från jästsvampar bestrålas med UV-ljus. D3 kommer av från fettet i fårull (lanolin) och den kemiska omvandlingen sker genom att dehydrokolesterol från ullfettet bestrålas med UV-ljus så att det omvandlas till D3-vitamin. Formen som förekommer i kosttillskott är oftast D3 medan D2 förekommer i receptbelagda D-vitamintillskott och i vissa D-vitaminberikade livsmedel.

Det råder oenighet om D2-vitaminets kvalitet och om kroppen kan absorbera det i samma grad som D3-vitamin. Enligt forskaren Neil Binkley vid University of Wisconsin-Madison School of Medicine, som lett många studier om D-vitamin, är D2 framför allt problematiskt eftersom det inte ger samma utslag i blodprover som D3, vilket kan leda till felaktiga doseringar när D2 skrivs ut i stället för D3.

Flera studier har visat att D-vitamintillskott i högre halter (4 000 IE eller mer) inte ger ett starkare skelett. Om D-vitamin däremot kombineras med framför allt K-vitamin, tycks skeletthälsan förbättras. Kalcium, magnesium och zink är också viktiga ko-faktorer för skeletthälsan.

D-vitamintillskott ska undvikas av personer som lider av hyperkalcemi (förhöjd kalciumnivå i blodet).

Det går inte att få i sig för mycket D-vitamin via solen och det är det svårt att få i sig för mycket från kosten.

För stora mängder D-vitamin från kosttillskott är giftigt och kan leda till för hög kalciumnivå i blodet (hyperkalcemi), hjärtarrytmier, kalciuminlagring i njurarna och njursvikt.

Antiepileptika kan minska D-vitaminets effekt genom att höja omsättningen av vitaminet i kroppen.

Kalciumtillskott tillsammans med D-vitamintillskott kan öka risken för hyperkalcemi, speciellt om det också finns brist på K2-vitamin.