Näringsguiden

B12-vitaminet är en stor molekyl som innehåller mineralet kobolt som ger vitaminet en starkt mörkröd färg. Ämnen med B12-aktivitet kallas därför för kobalaminer. Metylkobalamin, hydroxokobalamin och adenosylkobalamin är de aktiva formerna som används i kroppen.

B12 skiljer sig från de övriga vattenlösliga vitaminerna genom att det lagras i levern i stora mängder samt i njurarna och andra vävnader.
Det här vitaminet behövs bland annat för tillverkningen av protein, kolhydrater och fetter och för cellernas ämnesomsättning. Det samarbetar med folat vid bildningen av röda blodkroppar och för att järn ska kunna användas bättre i kroppen.

B12 behövs även för produktionen av vitaminet folat, aminosyran metionin och flera signalämnen som dopamin, serotonin och melatonin. Det ingår också, tillsammans med folat, i tillverkningen av S-adenosylmetionin (SAMe), ett ämne som är viktigt för immunförsvaret och humöret.

B12 är också nödvändigt för nervsystemets funktion, för celldelningen och produktionen av DNA och RNA, kroppens arvsmassa.

Vitaminerna B12, B6 och folat reglerar nivån av aminosyran homocystein i blodet. Hög homocysteinhalt är kopplat bland annat till hjärt-kärlsjukdom. Du kan läsa mer om homocystein här.

B12 är bundet till protein i maten och frigörs med hjälp av saltsyra och enzymet proteas i magen. I kosttillskott är vitaminet däremot redan i fri form. Fritt B12-vitamin binds sedan till intrinsic factor, ett glykoprotein som utsöndras av celler i magens slemhinna, och tas upp i tunntarmen. Omkring 56 procent av 1 mikrogram B12 (oralt tillskott) absorberas, men upptaget minskar drastiskt när kapaciteten hos intrinsic factor överskrids. Det sker vid omkring 2 mikrogram B12.

B12-vitamin lagras i levern i upp till tre år. Eventuellt överskott utsöndras via urinen. Vid större behov av B12 minskar utsöndringen, som är en mycket långsam process; B12 har en halveringstid i levern på ungefär ett år. Om man fyller på med B12-vitamin kan det ta 2–3 år innan förråden töms.

I människans tarm sker en syntes av B12 men det är osäkert om vi kan tillgodogöra oss det.

De bästa källorna till B12-vitamin i kosten är lever, fisk, skaldjur, äggula, kött, mjölk och ost. Fermenterade produkter, alltså jästa eller mjölksyrade livsmedel, kan innehålla lite B12.

B12-vitamin förstörs långsamt av starkt sura eller alkaliska ämnen, av ljus och av oxiderande eller reducerande ämnen. 30 procent förstörs vid kokning.

Personer med nedsatt saltsyraproduktion i magen har svårt att ta upp B12 ur maten. Saltsyraproduktionen försämras ofta när vi blir äldre, men den sjunker även vid dålig matsmältning och tillstånd som gastrit och infektion av magsårsbakterien H. pylori. Eftersom B12-vitaminet är bundet till protein i maten behövs saltsyran för att frigöra vitaminet från proteinet. B12 från kosttillskott brukar däremot gå bra att ta upp för de här personerna.

Veganer löper också stor risk att drabbas av brist på B12-vitamin eftersom B12 nästan uteslutande finns i animaliska livsmedel. En annan riskgrupp är personer som lider av perniciös anemi (minskat antal röda blodkroppar) på grund av brist på den inre faktorn, intrinsic factor, som också behövs för att ta upp B12 från maten.

Vissa läkemedel ökar behovet av B12, speciellt diabetesmediciner som metformin samt långvarigt bruk av protonpumphämmare (t.ex. Prilosec, Prevacid, Nexium) som dämpar saltsyraproduktionen och skrivs ut mot halsbränna och sura uppstötningar.

Tillskott av B12 anses säkert och icke-toxiskt, men kan ibland orsaka diarré och hudklåda. Mycket höga doser kan försämra akne.

Intag av ett eller ett fåtal B-vitaminer under längre tid kan leda till obalans bland de övriga B-vitaminerna. Därför bör man alltid ta ett B-vitaminkomplex som inkluderar alla B-vitaminerna. Höga doser folsyratillskott kan dölja B-12-brist vid provtagning, så B12 bör alltid tas tillsammans med extra folsyra över 800 mikrogram.

Inga kända.