När jag studerade på gymnasiet i början av 60-talet drev mitt stora vetenskapliga intresse mig att plöja igenom ett av naturvetenskapens klassiska verk – Linus Paulings General Chemistry. Den boken gav han ut för första gången 1947, min upplaga som står i min bokhylla var från 1954. Pauling som är den enda person som ensam tilldelats två Nobelpris, blev en av mina stora vetenskapliga förebilder. Han var den som ledde mig in på studier av den naturliga askorbinsyrans – C-vitaminets – fantastiska egenskaper. Han lär själv som mest ha tagit 18 g per dygn och han levde till han var över 93 år.

Askorbinsyra är (enl Wikipedia) en organisk syra och antioxidant som kan syntetiseras ur glukos av de flesta växter och djur. Människor har en enzymdefekt som gör att vi saknar förmågan att producera eget C-vitamin. Istället måste då detta intas via kosten. Om vi inte får i oss tillräckligt med C-vitamin drabbas vi bl.a. av den otrevliga bristsjukdomen skörbjugg.

Födoämnen som innehåller höga halter av C-vitamin är t.ex. grönsaker, citrusfrukter, sura bär, paprika, nypon, jordgubbar, potatis samt en del inälvsmat såsom lever och binjurar. Askorbinsyran är värmekänslig. Vid den långvariga varmhållning och upprepade uppvärmning som kan förekomma då mat distribueras från centralkök, bryts askorbinsyran efterhand ned. Så våra gamla på äldreboenden löper stor risk att bl.a. få C-vitaminbrist.

 

Min erfarenhet av C-vitamin

Pauling förordade höga doser C-vitamin som profylax mot infektionssjukdomar och han menade att vitaminet även hade anticancerogena egenskaper. Han fick mycket kritik från skolsjukvårdens etablissemang för sina påståenden som ansågs vila på en svag vetenskaplig grund. För egen del har jag aldrig betvivlat att Pauling var något viktigt på spåren och har därför alltid tillfört åtminstone 1 g C-vitamin per dygn i min kost. Under hela min yrkesverksamma tid hade jag således ytterst få sjukdagar även om jag inte var helt fri från förkylningar.

Vid en hälsoundersökning när jag var 33 år hittade man en mikroskopisk hematuri (lite blod i ett urinprov) som dock inte föranledde någon mer omfattande undersökning. Jag skaffade mig provstickor för att kolla spår av blod i urinen, men fick inga utslag så jag glömde problemet. Några år senare började jag dock få besvär från blåsan vilka jag försköt i flera år. När jag var 47 år hade problemen dock blivit så pass akuta att min kära hustru tvingade mig att gå till en läkare som diagnosticerade cancer. Det är en dödsynd att gå och dra på sådana symptom i flera år. I samma veva blev jag uppmärksam på att de provstickor jag använt, neutraliserades av just C-vitamin, vilket var orsaken till att jag inte fått något utslag.

Jag hade alltså sannolikt gått med en långsamt utvecklande cancer i 14 år. Det märkliga var att jag inte fått någon tumör utan bara en cancer in situ i blåsans slemhinna. Min hypotes är att mitt dagliga intag av 1 g C-vitamin hindrat tumörutvecklingen men inte cancercellerna. Jag har givetvis inget bevis för att det var så, men det stämde med Paulings teser om C-vitaminets anticancerogena egenskaper.

Höga doser med intravenös askorbinsyra har med framgång använts för behandling av cancerpatienter, så något samband finns det. Sannolikt kan det vid cellgiftsbehandling vara bra att kombinera den med askorbinsyrainjektioner.

Försöken att få bort min cancer in situ med ett immunstimulerande, levande tuberkulosvaccin kallat BCG, misslyckades och jag tvangs operera bort blåsan. Den operationen orsakade några allvarliga komplikationer, varav en var blockering och akut infektion i min ena njure. Njuren skadades permanent och min njurfunktion halverades. Det ledde i sin tur till att jag fick förhöjd halt urinsyra i blodet, vilket efter en tid visade sig i form av akuta giktattacker.

Gikt är en oerhört smärtsam inflammation i någon led som orsakas av utfällda urinsyrakristaller. Jag fick börja springa hos olika läkare. Dessa ordinerade ett piller som heter Allopurinol som påstods vara ett bra profylax mot gikt. Det var givetvis helt verkningslöst med undantag från vissa biverkningar. Jag minns speciellt en läkare som beskrev det som ett rävgift.

Med tiden kom mina giktattacker allt tätare och började bli kroniska. Det ledde till att jag tvingades till en stor användning av ett smärtstillande piller som heter Naproxen för att överhuvudtaget stå ut. Jag blev periodvis allt mer invalidiserad och ovanpå det fick jag allvarliga problem med hjärtarytmi och stigande blodtryck. Jag sprang hos rader av läkare men ingen hade någon hjälp att erbjuda mer än allt mer frekventa kortisonsprutor i de inflammerade lederna. En läkare ökade dosen Allopurinol, vilket Fass uttryckligen varnar för mitt under en attack. Jag blev givetvis ännu sjukare. Till slut kom jag till en kardiolog som åtminstone kunde härleda mina hjärtproblem till användningen av Naproxen.

I det här läget började jag bli desperat och mitt förtroende för läkarkåren började helt ebba ut. Jag började forska på egen hand och ganska snabbt hittade jag en forskningsrapport som redovisade positiva resultat av att man behandlat giktpatienter med höga doser C-vitamin. Jag köpte en stor burk askorbinsyra och började blanda 2 g av det i mitt the på morgon, middag och kväll, alltså 6 g per dygn. Därmed botade jag min kroniska gikt. Jag kan fortfarande få en svag giktkänning i någon led någon gång i månaden. Den kan jag stoppa med ett svagt kortisonpiller som heter Prednisolon till natten. Fråga er varför ingen av det dussintal högt utbildade läkare jag sprungit hos inte kunde något om denna bot?

Den här egna erfarenheten var för mig ett övertydligt bevis för hur skolsjukvårdens läkarutbildning kommit att bli helt inadekvat. Sju års utbildning verkar inte ha lärt läkarna ett dugg om naturliga behandlingsformer och som jag tidigare skrivit om, inte heller något om sambanden mellan kosten och hälsan. Man är helt fokuserad på att bara sätta in Big Pharmas ofta värdelösa och livsfarliga piller.

 

Sepsis ett allt större hot p.g.a. antibiotikaresistens

En av de vanligaste dödsorsakerna inom vården är sepsis (blodförgiftning). Jag har själv fått smaka på det efter att ha blivit infekterad på KS vid en BCG-installation under min cancerbehandling. I takt med förekomsten av allt fler bakterier som är resistenta mot de mest potenta antibiotikum som sjukvården förfogar över, har sepsis blivit ett allt farligare tillstånd. Man måste räkna med en snabbt ökande dödlighet.

Dr. Paul Marik chef för intensivvården vid Sentara Norfolk General Hospital hade en 53 årig patient som var på väg att dö av sepsis, hennes blodtryck föll, hennes olika organ började svikta och andhämtningen avtog. Inget av skolsjukvårdens vedertagna behandlingar hjälpte. Dr Marik drog sig då till minnes att han nyligen läst artiklar om C-vitaminanvändning. Han instruerade intensivvårdspersonalen att ge patienten en intravenös injektion av askorbinsyra tillsammans med hydrokortison.

Redan nästa morgon var patienten mycket bättre och man kunde sätta ut fyra olika mediciner som hon stod på för att hålla blodtrycket uppe, hennes njurfunktion var bättre och hon andades lättare. Tre dagar senare kunde hon lämna intensivvården. Idag är patienten återställd.

Tio dagar efter det första fallet får dr. Marik in en förlamad patient med sepsis på intensiven. Han förskriver samma behandling och även den patienten tillfrisknar. En tredje patient som var så dåliga att han behövde respirator fick samma behandling och tillfrisknade även han. Marik ändrade nu rutinen på sin intensivvårdsavdelning för de som diagnostiserades med sepsis och lade till en komponent till i injektionen, vilket var B-vitamin.

Många av kollegerna på sjukhuset var till en början skeptiska, men ändrade sig snart.

I december 2016 publicerade Marek m.fl. en studie i tidskriften CHEST där man jämförde utfallet för sepsispatienter under 2016 med utfallet 2015. Av 47 behandlade patienter 2016 dog fyra och samtliga dog av den underliggande orsaken till sin sepsis och inte av sepsisen. Året innan dog 19 av 47 av sepsispatienterna. Med stor sannolikhet har dr Marik hittat en botande behandling av sepsis med naturliga medel.

Men självklart dyker det upp en representant för skolsjukvården i skepnad av Dr. David Carlbom assisterande professor vid University of Washington, med invändningar mot de slutsatser som Marik och hans sjukhus dragit. Han menar att införande av nya behandlingsmetoder kräver att man följt standardproceduren med randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade studier där patienterna studeras under samma tidsperiod.

Man konstaterar samtidigt att en så omfattande studie blir svår att finansiera eftersom de mediciner som är standardprocedur har funnits på marknaden i decennier. Eftersom denna typ av studie oftast finansieras av läkemedelsindustrin och de har inget intresse av att ersätta sina preparat med en behandling som bara kostar 60 dollar. En sådan studie skulle därtill ta minst tre år att genomföra.

Med mer än en miljon sepsisfall per år i USA är potentialen att rädda liv enorm, eftersom uppåt hälften dör enligt National Institutes of Health. Kostnaden i USA för behandling av sepsis under år 2011 uppgick till 20 miljarder dollar.

Marik har rest runt I USA och försökt väcka intensivvårdsläkare att ta till sig hans nya behandlingsmetod. Han har dock mött betydande motstånd från andra läkare som menar att det är oetiskt att på detta sätt pröva nya behandlingsmetoder innan någon större studie gjorts. Mariks invändning har varit att hans behandling ligger inom ramen för rekommendationerna för hur man får använda askorbinsyra.

Det här fallet påminner på många sätt om den ungerska läkaren Ignaz Semmelweis som på 1840-talet försökte få läkare som förlöste barn att tvätta händerna för att minska infektionsrisken. När några gjorde det minskade infektionerna markant. Läkarna blev emellertid rasande på Semmelweis som fick sparken och man fortsatte förlösningarna med smutsiga händer. Semmelweis dog vanärad på ett sinnessjukhus. Han blev återupprättad först långt senare när Louis Pasteur utvecklade sin teori om bakteriell sjuklighet.

 

Slutsats

Slutsatsen är nedslående för skolsjukvården. Det är ytterst angeläget att läkarutbildningen snarast omformas så att den får ett långt större inslag av naturmedicin och att den återgår till läkekonstens fader Hippokrates vision om sambandet mellan kost och hälsa.

Jag har tillsammans med några vänner tagit initiativ till bildandet av Riksföreningen för Metabol Hälsa u.b. vars syfte bl.a. är att stärka patientens kunskaper och medvetenhet om vilka krav man skall kunna ställa på vårdgivarna. Vi skall även sprida information om alternativ till pillerbehandling av metabola sjukdomar. Om du vill bli medlem kan du mejla mig ditt namn på larsbern@live.se.

Lars Bern